Snälla, inte igen.
Jag trodde inte det skulle hända igen. Jag trodde verkligen att det var över förgott. Och nu har jag hamnat i en djup deprission av pga detta.
Det var jättestressigt idag på jobbet, jag hade redan ont i halsen och ont i huvudet när jag kom dit. Trodde jag skulle svimma flera gånger under dagen, men jag tänkte minsan inte gå hem. Vill inte visa att jag är någon klenis. Så när jag äntligen kom hem hade jag mer än 38 graders feber med en alvedon i kroppen, ont i typ hela kroppen och jag kunde inte lugna ner mig. Kände mig fortfarande riktigt stressad. Och när mamma säger att hon har skickat mitt sista tackkort, som hon trodde var till Sara Hansson fast det var till Sara H-S brast det.
Jag kände hur det slöt sig mellan lungorna. Åh nej! Det fick inte hända! Men jo, det hände. Astmaanfall! Jag har inte haft ett anfall på 3 år. Jag var säker på att det var över. Läkare har talat om för mig att jag var på väg att växa från det och att det var helt okej att minska på medicinen.
Jag trodde jag skulle dö. Jag hade glömt bort den hemska känslan. Först domnade benen bort, jag kröp i hop på golvet som i en fosterställning. Fortfarande ingen luft. Det bränns i halsen och jag är säker på att jag hostar blod. Hjärtat slår så det gör ont och det tjuter från mig. Det känns som någon försöker strypa mig. Sen domnar resten av kroppen bort pga all syrebrist. Jag blir yr och är nära att svimma om och om igen. Det är fyra år sedan jag blev medvetslös. Jag tvingade min kropp att det inte fick hända. Och efter en hel del lugnande och mediciner blev det bättre.
Men mitt psyke har fått stryk. Jag orkar inte med detta. Den jobbigaste perioden i mitt liv var när jag ständigt fick astmaanfall. Snälla, låt det inte bli så igen!
Det var jättestressigt idag på jobbet, jag hade redan ont i halsen och ont i huvudet när jag kom dit. Trodde jag skulle svimma flera gånger under dagen, men jag tänkte minsan inte gå hem. Vill inte visa att jag är någon klenis. Så när jag äntligen kom hem hade jag mer än 38 graders feber med en alvedon i kroppen, ont i typ hela kroppen och jag kunde inte lugna ner mig. Kände mig fortfarande riktigt stressad. Och när mamma säger att hon har skickat mitt sista tackkort, som hon trodde var till Sara Hansson fast det var till Sara H-S brast det.
Jag kände hur det slöt sig mellan lungorna. Åh nej! Det fick inte hända! Men jo, det hände. Astmaanfall! Jag har inte haft ett anfall på 3 år. Jag var säker på att det var över. Läkare har talat om för mig att jag var på väg att växa från det och att det var helt okej att minska på medicinen.
Jag trodde jag skulle dö. Jag hade glömt bort den hemska känslan. Först domnade benen bort, jag kröp i hop på golvet som i en fosterställning. Fortfarande ingen luft. Det bränns i halsen och jag är säker på att jag hostar blod. Hjärtat slår så det gör ont och det tjuter från mig. Det känns som någon försöker strypa mig. Sen domnar resten av kroppen bort pga all syrebrist. Jag blir yr och är nära att svimma om och om igen. Det är fyra år sedan jag blev medvetslös. Jag tvingade min kropp att det inte fick hända. Och efter en hel del lugnande och mediciner blev det bättre.
Men mitt psyke har fått stryk. Jag orkar inte med detta. Den jobbigaste perioden i mitt liv var när jag ständigt fick astmaanfall. Snälla, låt det inte bli så igen!
Kommentarer
Trackback
