emmylundberg

Ikväll går bröstcancergalan på tvn. Jag minns så väl en gång för några år sedan då jag och min äldre syster satt i soffan där hemma och kollade på galan. Det var nog första året som det sändes. I vilket fall så kom mamma springandes upp för trappan och skrek åt oss att stänga av. Vi stängde inte av. Mamma stängde av och tårarna föll ner för hennes kinder. Hon var arg. Det behöver inte hända, sa hon. De visar bara det värsta. De flesta överlever och blir friska, jag kommer överleva och bli frisk. Jag ska inte dö.

Jag var runt 13 år då mamma kom hem en dag. Barn är precis som husdjur, man märker direkt när det är något fel med sin mamma/matte.
Mamma bad sina döttrar följa med henne in i finrummet. Julia 16, jag 13 och Annie 11. Vi satt i skinnsoffan och mamma i fåtöljen. Sen berättade hon det. Mamma berättade att hon fått bröstcancer. Bröstcancer, vad är det? Det var ju inget man direkt hört talas om. Men cancer, det visste man ju att det dör man av. På den tiden fanns det ingen bröstcancergala och jag kände ingen med cancer, jag visste bara om gammalt folk som hade det. Mamma talade om att hon varje år i ett års tid skulle åka till Jönköping för att strålas. Hon skulle också ta bort sitt ena bröst.
Jag minns hur lilla Annie som inte hade någon aning om vad som pågick frågade mamma om hon skulle dö. Jag kan bara tänka mig hur hemskt det måste ha varit för mamma att få den frågan och inte kunna ge något svar.

Sen pågick de värsta året i hela mitt liv. Varje dag var jag rädd att hitta min mamma liggandes död på golvet när jag kom hem från skolan. Ibland svimmade hon och ibland hade hon jätteont. Hon fick inte sticka sig på sin vänstra hand då inte hade några lymfkörtlat kvar på den sidan och giftet skulle gå direkt till hjärtat. Ändå satt hon och rensade bland rosenbuskarna. Men värst var det psykiskt för oss alla.
Jag hade fått för mig att om jag inte talade om det, så fanns det inte. Jag berättade för någon, men ingen förstod. Så jag gav upp. Bättre att hålla det för mig själv. En annan försvarsmekanism var att skjuta mamma längre ifrån mig. Det skulle inte göra lika ont om hon dog då.
Från att vara en sprallig och glad tjej stängde jag in mig i mig själv. Jag förlorade kompisar och mitt största intresse blev att sova bort dagarna. Inget i mitt liv hade något värde längre. Allting handlade om mamma och jag var inte längre i fokus. Jag fick inte leva mitt tonårsliv då, kanske därför jag levde ut den lite senare.
Eftersom jag nästan aldrig pratar om mammas cancer får jag ibland stora gråtattacker och mår jättedåligt. Jag kan inte ens förklara hur mycket jag ångrar att jag aldrig fick eller tog chansen att prata med någon utomstående.
Och fortfarande då jag vill prata om det så går det inte. Så fort jag tar upp det märker jag att personerna tycker det är obehagligt och jag ryggar tillbaka och håller det för mig själv. Men jag har pratat mycket med min katt där hemma i Fänestad. Han är bra på att lyssna.

Nu har jag inte ens berättat mycket av det värsta som hände under den här tiden, det är för jobbigt att ens skriva om. Och jag har bara berättat det från min synvinkel. Det var inte så längesen jag fick höra mammas. Men den håller jag för mig själv. Det gör för ont.

Mamma är nu friskförklarad, men har istället en hjärntumör. Det är farligare att ta bort den än att låta den sitta kvar. Jag kommer antagligen få oroa mig över mammas överlevnad i resten av mitt liv.


Tack för att du överlevde mamma!